Funderar på att bli det. Bo alldeles ensam på en ö eller nåt. Enda sällskapet skulle vara hundarna å hästen såklart ;o)
Är jag ensam mamma i världen som har en ensamhets behov?
Är jag en usel mamma som bara vill att mina barn ska låta mig vara ibland?
Är jag knasig som inte vill att min familj ska prata med mig emellanåt?
Försöker förklara att jag bara vill sitta ifred några timmar, men det är alltid samma sak. Dröjer inte ens 30 min innan nån kommer å ska fråga nåt superviktigt. Typ, vad ska vi äta för middag? Vart är mina fotbollsskydd/chaps? Eller nåt annat som absolut INTE kan vänta en timme eller två.
Älskar min familj enormt mycket, men kan de inte bara låta mig vara ifred när jag vill det?
Säger det, som sagt, åt dom. Att jag vill bara sitta här en stund, ensam... Men det verkar inte respekteras. Blir jag då sur eller säger till en gång till så reagerar de oftast med att blir sura eller ta illa upp.
Så en gång till: Är jag pschyco bara för att jag har behov av ensamhet??
2 kommentarer:
Absolut inte! Du är helt normal med ett sådant behov. I mitt hus är det ofta tyst i flera timmar när barnen är på sina rum och idkar sin avskildhet som även de har ett stort behov av, numera. Som precis nu, när en sitter och spelar gitarr, och en nynnar till musik som just nu bränns ned på en CD. Det kommer nog hos dig med så småningom ska du se ....
Eremit har jag velat bli under många år, i varje fall sen jag fick barn. .-)
Man behöver nog vara lite ensam ibland och det är ju inte alltid man får det, jag skulle nog vilja säga aldrig få det. :-)
Kramar om
Skicka en kommentar